trots vad George Bernard Shaw sa, är ungdomar inte bortkastade på de unga. Åtminstone är det verkligen inte bortkastat på de unga som frolic och spelar så trevligt i metros livliga produktion av ”Best Foot Forward”, som kom till Astor igår. För dessa flytande kycklingar och gässlingar, varav de flesta först uppträdde i George Abbotts scenproduktion av samma charmiga musikaliska show, är lika skarpa och snabbt uppfriskande som regnet som föll så sött efter middagstid. Och själva showen är lika bubblande—eller nästan-som originalet.För Metro har klämt inga pennies i att ge allt som det kunde komma till den här skärmen reduplication av förvirringar och larm som uppstår när en hänsynslös pojke frågar en filmstjärna att vara hans gäst på sin militärskolans dans. Det har avrundat tillräckligt med pojkar och jungfrur, skrubbat och polerat, för att fylla en stor hall. Det har fått Harry James och hans orkester att göra musiken på dansen, och det har lirkat Lucille Ball att spela filmstjärnan, något avtagande, i hennes bästa show-me stil. Den har klädd hela saken i Technicolor, vilket lyser upp en bild ganska lite. Och, självklart, det har betalat Mr. Abbott en ganska dollar för musiken och boken.Och vad det har fått för pengarna är en uppsluppen musikalisk film som dyker med lustiga situationer, gnistrande dialog och den friska anda av ungdomar. De sylt som trevliga barn kan komma in i är tillräckligt för att göra sina äldste gamla och gråa, förutom när de är alla roliga—som de är—och då kommer de att göra dig till skrattande vrak. Musiken fångar också. ”Buckle Down, Winsocki” ringer på klockan, liksom ”The Three B’ s ” från originalet, med Mr.James som ger det gott om smet. En liten ny låt som Miss Ball sjunger,” You ’ re Lucky ”(her only one), är snyggt sentimental och” Alive and Kicking”, en annan ny, går bort. Endast” Shady Lady Bird ” från originalet saknas uppenbarligen i filmen.Och, i själva verket, den lilla damen, Maureen Cannon, som sjöng det saknas, för. För Metro, i sin enda allvarliga slip-up, har satt Virginia Weidler i rollen-den lilla prom-trotteren som skjutits åt sidan av den prickiga filmstjärnan—och har sedan hindrat henne från att dra någon Generös sympati för sig själv. Resultatet är en off-side utfall av betoning. Miss Ball får alla raster-som, lyckligt, hon kan göra angenäm men som saps historien om en del av sin orörda charm.Men resten av ungdomarna packar i lite överskott för att kompensera. Tommy Dix är lite över vacker men väldigt roligt upprörd som den olyckliga hjälten, och Jack Jordan och Kenny Bowers som hans två sidokickar är härligt gawky och intetsägande. Nancy Walker, som var pint-sized bruiser i originalet, är här för att stjäla hennes andel igen. (När de matchar henne mot Mickey Rooney, vi vill ha en ringside seat!) Och June Allyson gör blues till den mest attraktiva rörelsen av” The Three B ’s.” William Gaxton som Miss balls pressagent och Chill Wills är roliga vuxna.Det finns några deflaterade sträckor och arbetade stunder längs vägen, men de bästa prestationerna av ”Best Foot Forward” är så expansiva att—ja, vem ger en gammal sko!
bästa fot framåt, skärmspel av Irving Brecher och Fred Finklehoffe; från musikalen producerad av George Abbott, med bok av John Cecil Holm och musik och texter av Hugh Martin och Ralph Blane; regisserad av Edward Buzzell; producerad av Arthur Freed för Metro-Goldwyn-Mayer. På Astor.Lucille Ball . . . . . HerselfJack O ’ Riley . . . . . William GaxtonHelen Schlessenger . . . . . Virginia WeidlerBud Hooper . . . . . Tommy DixBlind Datum (Nancy) . . . . . Nancy WalkerMinerva . . . . . Juni AllysonDutch . . . . . Kenny BowersEthel . . . . . Gloria DeHavenHunk . . . . . Jack JordanMiss Delaware Vatten Gap . . . . . Beverly TylerChester Kort . . . . . Chill WillsMajor Reeber . . . . . Henry O ’ Neillmiss Talbert . . . . . Sara Hadenandharry James och hans musikskapare.